Idag används en rad begrepp för att beskriva olika typer av skogar i Sverige, till exempel kontinuitetsskog, gammal skog, gammelskog, plantage, urskog och naturskog – och inom EU används begrepp som Old-growth forests och Primary forests.
Många av begreppen och skogstyperna överlappar varandra helt eller delvis och det finns få begrepp som har en tydlig definition. Begreppen används på olika sätt i olika sammanhang och översätts dessutom inte alltid helt korrekt eller likvärdigt. Därför kan diskussionen om den svenska skogen ibland uppfattas som onödigt förvirrad.
Just nu pågår ett omfattande policyarbete inom EU där bland annat skogsstrategin och biodiversitetsstrategin mynnar ut i lagförslag som till exempel avskogningsförordningen och förnybartdirektivet. Alla dessa processer påverkar hur skogsbruk inom unionen kan bedrivas och innehåller bland annat målsättningar för hur mycket mark som ska skyddas. Till exempel ska alla skogar som klassas som Old-growth forests och Primary forests skyddas och där får inte skogsbruk bedrivas, enligt EU:s biodiversitetsstrategi. För medlemsstaterna har EU-kommissionen tagit fram frivilliga riktlinjer med definitioner och vägledningar för hur sådana skogar ska kartläggas, avgränsas och skyddas. Kommissionen är tydlig med att riktlinjerna och vägledningen är frivilliga att använda eftersom de historiska och ekologiska förhållandena varierar betydligt inom unionen.
Eftersom ingen av definitionerna är framtagen för att användas i lagstiftning, och begrepp som Old-growth forests är ett helt nya, är det svårt att bedöma vilka och hur stora områden som omfattas. Därmed blir det även svårt att analysera vilka konsekvenser de kommer att innebära för svenskt skogsbruk. Men en sak är säker – hur begreppen definieras kommer att påverka alla Sveriges skogsägare, och därför är det så viktigt att definitionerna blir tydliga.
