Biologisk mångfald

Enkelt uttryckt handlar biologisk mångfald om mängden arter och variationen inom en art samt mellan olika miljöer. Konventionen om biologisk mångfald definierar biologisk mångfald som: ”Variationsrikedomen bland levande organismer av alla ursprung, inklusive från bland annat landbaserade, marina och andra akvatiska ekosystem och de ekologiska komplex i vilka dessa organismer ingår; detta innefattar mångfald inom arter, mellan arter och av ekosystem.”

Den är en förutsättning för livskraftiga och välmående skogar som står väl rustade för klimatförändringar, extrema väderförhållanden, insektsangrepp och sjukdomar.

Det bästa vore ju om det gick att bedöma den biologiska mångfalden genom att räkna alla arterna i skogarna. Men det är förstås en omöjlig uppgift. Istället tittar forskare på de strukturer och miljöer som olika arter kräver, och hur de utvecklas. Då är det tydligt att förutsättningarna för biologisk mångfald i skogen har förbättrats de senaste 30 åren, då en ny skogsvårdslag trädde i kraft. Till exempel har mängden hård, död ved och andelen gammal skog ökat, likaså mängden lövträd.

Det finns flera system för att kartlägga arter och livsmiljöer, bland annat Riksskogstaxeringen, Artportalen, NILS och Svensk fågeltaxering. Men det saknas fortfarande verktyg med tillräcklig precision för att systematiskt och trovärdigt mäta biologisk mångfald. En totalinventering av alla arter i ett skogsområde är mycket tidsödande och inte möjligt i större skala. Det är också svårt att skatta hur många individer det finns av en art. Ofta är det även svårt att jämföra biologisk mångfald mellan länder. Hur man ska rapportera status till EU tolkas till exempel olika av olika medlemsländer.

Även om det är svårt att mäta den biologiska mångfalden, är det relativt lätt att mäta de strukturer och miljöer som olika arter behöver för att trivas, exempelvis i form av gamla träd och lövdominerade skogar.

Uppföljning sker genom datainsamling från olika källor och aktörer, såsom Riksskogstaxeringen, SLU och branschens egna miljöuppföljningar. Arbetet med att följa upp biologisk mångfald är komplext och det är svårt att få en heltäckande bild. Skogsindustrin efterfrågar därför bättre uppföljningsmetoder. 

Ansvaret för den biologiska mångfalden i skogen är delat mellan staten och skogsnäringen. Staten bevarar skogar genom naturreservat, biotopskyddsområden, naturvårdsavtal och nationalparker. Skogsbruket tar ansvar för biologisk mångfald genom miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder samt genom att göra frivilliga avsättningar för naturvård och sociala värden.

Lagstiftning har också påverkat förutsättningarna för den biologiska mångfalden i skogen. I dagens skogsvårdslag finns två jämställda mål – produktion och miljö. Det betyder att det är lika viktigt att skogens miljövärden bevaras och utvecklas, som att skogen ger hög och värdefull virkesproduktion.

Av Sveriges totalt 28 miljoner hektar skogsmark är ungefär 25 procent på olika sätt undantagna från skogsbruk. Av den totala skogsmarken är 9 procent formellt skyddad i naturreservat och 5 procent som frivilliga avsättningar. På den så kallade improduktiva skogsmarken, där skog växer på mager mark, bedrivs inget skogsbruk. Den improduktiva skogsmarken omfattar cirka 11 procent av Sveriges totala skogsmark. I samband med avverkning lämnar skogsägare 8–11 procent av arealen som miljöhänsyn vid slutavverkning. Se karta över avsatt och skyddad skog.

Att certifiera sin skog är ett frivilligt åtagande från skogsägarens sida. Det innebär i korthet att ägaren lovar att undanta en viss areal för naturvård och att följa de övriga reglerna för hur skogen ska brukas. Reglerna bidrar tillsammans till ett ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbart skogsbruk.

I Sverige finns två certifieringssystem: FSC (Forest Stewardship Council) och PEFC (Programme for the Endorsement of Forest Certification). I Sverige är cirka 67 procent av skogen certifierad.

Nej, skog som är planterad är inte artfattigare än en självsådd skog. Men de senare kan hysa fler ovanliga, mer sällsynta arter. Likaså är ofta äldre skogar, oavsett om de är planterade eller inte, mer artrika än unga skogar.

Artdatabanken och Riksskogstaxeringen vid SLU är källorna till mycket av Sveriges officiella statistik. Här finns ingenting som tyder på att skogarna blivit artfattigare de senaste hundra åren. Dessutom har många av de miljöer som är viktiga för biologisk mångfald ökat. Vi får mer gammal skog, grova träd, lövträd och död ved.

Det är också så att vissa skogar är mer artrika än andra. Områden med gran på gammal åkermark är till exempel ofta fattiga på arter, medan till exempel ett hygge kan hysa fler arter. Där når mycket ljus ner till marken, vilket är viktigt för många insekter och kärlväxter.

Rödlista är en bedömning och sammanställning över olika arters populationsminskning som sammanställs av SLU Artdatabanken vart femte år. Den kan ses som en måttstock på arternas tillstånd i Sverige. På rödlistan finns arter med populationer som minskar och arter med populationer som är mycket små.

Rödlistan innebär inte i sig en prioritering av vilka arter som ska beaktas inom naturvården utan ska ses som en hjälp för att göra dessa prioriteringar. För att hamna på listan krävs det att arten har en liten population eller att den minskar i antal just nu, i en nära framtid eller under de senaste 10–20 åren. Därför finns även vanliga arter, som kråka och björktrast, med.

Den biologiska mångfalden är en förutsättning för livskraftiga och välmående skogar som står väl rustade för klimatförändringar och extrema väderförhållanden. Den svenska skogsindustrins utgångspunkt är att skogen ska brukas på ett sätt som leder till att både tillväxten och den biologiska mångfalden ökar.

För att värna och utveckla den biologiska mångfalden arbetar skogsindustrin aktivt genom forskning och samarbeten med olika aktörer, både i de egna skogarna och genom rådgivning till privata skogsägare.

All form av mänsklig aktivitet i naturen påverkar den biologiska mångfalden, oavsett om det handlar om att anlägga en fotbollsplan, bygga bostadsområden eller bedriva skogsbruk.

Skogsbruk har på många håll gett olika typer av skogar och dessutom innebär det cykliska trakthyggesbruket att skogen växlar mellan olika faser – den äldre skogen är lite tätare och mörkare, den unga skogen är ljus och varm. Det här innebär att olika arter trivs olika bra i de olika skogarna.

Skogsindustrins naturvårdande arbete för att bevara och utveckla den biologiska mångfalden är en central och integrerad del av skogsbruket. Oavsett hur man brukar skogen – till exempel genom det vanliga trakthyggesbruket eller hyggesfria metoder, krävs det att olika insatser görs för att stärka olika växter och djur. 

För att bevara den biologiska mångfalden arbetar skogsnäringen med naturvård och miljöhänsyn som en integrerad del av skogsbruket. Skogsindustrins mål är att Sverige år 2040 ska ha livskraftiga skogar med en rikare biologisk mångfald.

Exempel på naturvårdsinsatser är naturvårdsbränningar och återskapande av våtmarker och livsmiljöer som gynnar hotade arter.  

Ja, det går absolut att kombinera trakthyggesbruk och biologisk mångfald. Skogsindustrins utgångspunkt är att skogen ska brukas på ett sätt som gör att både tillväxten i skogen och den biologiska mångfalden ökar.

I denna video förklaras trakthyggesbruk och hur skogen skulle påverkas om vi slutade bruka den.

Trakthyggesbrukets olika faser lockar olika arter. Direkt efter en avverkning flyttar en del djur och växter på sig. Vissa lämnar platsen, medan andra dras till det ljusa hygget. Älg och rådjur får god tillgång på mat på hygget, och hallon och lingon växer bra. Arter som gillar skugga och är anpassade till äldre skog, trivs dock inte med förändringen. De flesta kan dock återetableras när skogen blir äldre.

Vissa växter och svampar kan däremot ha svårt att sprida sina fröer och sporer om den omgivande miljön förändras. För att gynna dessa arter lämnas därför delar av skog orörd och särskilt känsliga arter kan skyddas genom hänsyn och avsättningar.

Nej det behöver det inte vara. Oavsett vilket skötselsystem man väljer så är det hänsyn i olika former som avgör hur bra förutsättningar man skapar för biologisk mångfald. Den hyggesfria skogen blir ofta mörkare, och gynnar trädslag som gran och bok. Där trivs inte tall och de flesta lövträd, och därmed inte heller arter som är beroende av sådana miljöer.

Ja. Sveriges skogar har en av de mest blandade ägarstrukturerna i världen med privatpersoner, företag och offentlig sektor som exempel. Det är upp till varje skogsägare att bestämma hur denne vill bruka sin skog utifrån den lagstiftning som finns och det finns relativt stor frihet för hur man kan bruka sin skog.