Älgar och andra hjortdjur har ett stort värde för bland annat friluftsliv, jakt och turism. Samtidigt kan viltet orsaka stora skador på den växande skogen. Skadorna inverkar negativt på skogens tillväxt och ekonomiska värde, begränsar möjligheten att öka kolsänkan i skogen och försämrar förutsättningarna för biologisk mångfald.
Viltskador
En viltskada på träd kan uppstå när till exempel hjortdjur, som älg, kronhjort, dovhjort eller rådjur, betar på unga träd och buskar, gnager på barken eller fejar hornen (skrubbar hornen mot träd och buskar för att avlägsna hud eller markera revir). Detta kan leda till att träden växer långsammare eller deformeras. Virket blir av sämre kvalitet, och trädet kan till och med dö. En viltskada kan även vara en inkörsport till andra skadegörare.
Betesskador påverkar barrträd som tall och gran, men även lövträd betas gärna av djuren. Det betyder att ett högt betestryck kan försvåra etableringen av vissa trädslag. Skadorna kan minska skogens produktivitet och dess ekonomiska värde, men de kan även begränsa förutsättningar för biologisk mångfald – framför allt när viktiga trädslag som rönn, asp, sälg och ek, inte kan etableras. Dessutom begränsar en lägre tillväxt, oavsett trädslag, möjligheten för skogen att öka upptaget av koldioxid.
Samhällets mål
Samhällets mål för älgförvaltningen, som är beslutade av riksdagen;
- en livskraftig älgstam av hög kvalitet
- en produktionsanpassad älgjakt
- en älgstam i balans med betesresurserna på lång sikt.
Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har inom ramen för älgförvaltningssystemet formulerat målbilder för skog och klövvilt:
- Det ska vara möjligt att föryngra skogsmarken med lämpligt trädslag.
- Minst 7 av 10 tallstammar ska vid 5 meters höjd vara oskadade av klövvilt. Det motsvarar att minst ca 85 procent av tallarna är oskadade av hjortvilt vid tidpunkten för älgbetesinventeringen (Äbin), vilket i sin tur motsvarar maximalt 2–5 procent årsfärska skador.
- Rönn, asp, sälg och ek ska kunna bli trädbildande där de förekommer naturligt.
Trafikolyckor med vilt är ett stort problem, men det har inte formulerats kvantitativa mål om detta, utöver att trafikolyckorna ska minska. Under 2023 inträffade nästan 70 000 olyckor på väg och järnväg med vilt inblandat. Av detta var 49 000 olyckor med rådjur och drygt 6 000 med älg.
Inventering och mätning av skadorna
Skogsstyrelsen ansvarar för att årligen inventera skador på ungskog, orsakade av klövvilt (älg, kronhjort, dovhjort och rådjur). Inventeringen kallas älgbetesinventering (Äbin) och är en kvalitetssäkrad metod för att inventera viltskador i ungskog som är mellan en och fyra meter i medelhöjd. Äbin mäter omfattningen av klövviltets bete i ungskogarna och är ett av flera underlag till älgförvaltningen. De redovisade resultaten är en sammanvägning av de tre senaste inventeringarna.
Resultaten från redovisningen av skadenivåer 2024 visar att viltskador på tallungskog och lövträd av rönn, asp, sälg och ek är mycket stora och klart överstiger den formulerade målsättningen för maximala skador.
Antal älgar i Sverige
Sveriges har världens tätaste älgstam. Enligt uppgifter från SLU fanns det under sommaren 2023 cirka 260 000 älgar i Sverige, vilket motsvarar cirka 9 400 älgar per miljoner hektar skogsmark. Det kan jämföras med till exempel Finland som har cirka 4 300 älgar per miljoner hektar skogsmark
Det svenska älgförvaltningssystemet innehåller inte några kvantitativa mål om antal älgar, men det finns sedan lång tid tillbaka statistik över hur många individer för olika arter som fälls varje år. Avskjutningen kan ses som ett mått på hur viltstammarna varierar. Ett exempel är älgen, där det under 1950- och 1960-talet fälldes mellan 20 000 och 30 000 älgar varje år. Därefter ökade antalet älgar kraftigt och var som högst i början av 1980-talet. Jaktåret 1982/83 fälldes 174 700 älgar.
Därefter har antalet fällda älgar minskat genom en hög avskjutning i enlighet med en medveten och planerad förvaltning och ligger idag på cirka 40 000–60 000 älgar per år, vilket är mer än dubbelt så mycket som för cirka 100 år sedan.
Diagrammet visar hur avskjutningen av klövvilt har varierat sedan slutet av 1930-talet. Källa: Svenska Jägareförbundet viltövervakning
Förebygga viltskador
Det finns flera faktorer som bidrar – direkt och indirekt – till att vilda hjortdjur orsakar skador på skog. De viktigaste är viltstammarnas sammanlagda storlek, hur stor tillgång till foder (exempelvis ungskog och bärris) som finns samt om det är snö eller inte.
Sambanden mellan de här faktorerna är komplexa och skiljer sig förstås mellan årstider, men också på regional och lokal nivå. Det betyder att lämpliga åtgärder för att förebygga skador också varierar.
För att förebygga betesskador behöver man ofta vidta flera olika åtgärder:
- Jakt och viltförvaltning: Betestrycket på skogen minskas när viltpopulationerna regleras, så att de är i balans med hur mycket bete som finns att tillgå för djuren.
- Skogsvårdsåtgärder som ökar fodertillgången: Genom att till exempel välja trädslag efter markens och platsens förutsättningar vid plantering och spara potentiellt viltfoder vid röjning av skogen kan man se till att det finns tillräckligt med mat för djuren. Det är särskilt viktigt att lämna stammar av löv, särskilt rönn, asp, sälg och ek, som är viktiga både för biologisk mångfald och som viltfoder.
- Skydda unga träd: Ibland kan det vara möjligt att skydda träd med nät eller biologiskt nedbrytbara, så kallade viltrepellenter. Det är dock en kostsam och arbetsintensiv åtgärd.
Viltbetesskadornas kostnader
Viltbeteskadorna kostar den svenska skogsindustrin miljontals kronor varje år. Skogsstyrelsen har genomfört en kostnadsberäkning av viltskador. Beräkningar av effekterna av viltskador är svåra att göra, bland annat på grund av den långa tid som passerar mellan då skadan uppstår till dess kostnaden blir tydlig.
Dagens nivå av viltskador på tallungskog medför en årlig kostnad på drygt 1 miljard kronor i nedsatt tillväxt och produktion. Dessa kostnader inkluderar både direkta förluster i form av minskad trädtillväxt och indirekta kostnader som förebyggande åtgärder.
Den minskade tillväxten orsakade av viltbetesskador innebär en samhällsekonomisk kostnad genom minskning av BNP för skogsbruket och skogsindustrin med sammantaget 7,2 miljarder kronor per år.
Eftersom trädens tillväxt försämras, bedömer skogsindustrin att dagens viltskador minskar koldioxidupptaget med 12 miljoner ton koldioxid per år. En halvering av viltbetesskador skulle därför kunna leda till en ökning av kolsänkan med drygt 5 miljoner ton koldioxid per år.
