Vilka är skogsindustrins utgångspunkter för relationen med rennäringen?

Samexistens och hänsyn är två viktiga utgångspunkter för skogsnäringen: Samexistens som grundprincip : Rennäring och skogsnäring är båda långsiktiga näringar i norra Sverige och måste kunna fungera sida vid sida. Hänsyn utan att stoppa utveckling: Skogsnäringen tar rennäringens behov och urfolksrätten på allvar, genom dialog och praktiska lösningar i renbetesland.

Hur visar skogsnäringen hänsyn till rennäringen?

Skogsindustrin har under lång tid anpassat skogsbruket i områden som är viktiga för rennäringen. Markägare gör bland annat olika anpassningar för att gynna renarnas beten och underlätta deras vandringar, till exempel vid avverkning, val av trädslag, gödsling och när vägar byggs. Att avstå eller senarelägga en avverkning av områden med mycket lav kan bidra till att säkra tillgången till föda. Att anpassa eller senarelägga åtgärder för att inte störa under kalvningsperiod är en annan hänsynsåtgärd.

Varför uppstår det ibland intressekonflikter mellan renskötsel och skogsnäringen?

Skogsnäringen brukar skogen för att få råvara till fossilfria produkter . Det är produktiva och välväxande skogar som eftersträvas. Rennäringen behöver i stället mer öppna skogslandskap med god tillgång till lav som föda för renarna, sammanhängande marker och fungerande flyttleder. Eftersom både rennäringen och skogsnäringen är långsiktiga användare av samma marker kan det uppstå intressekonflikter mellan de båda näringarna, där markägaren åberopar sin äganderätt och rennäringen sin bruksrätt.

Vilken betydelse har skogsnäringen respektive rennäringen för Sveriges ekonomi?

Skogsnäringen är en av Sveriges basnäringar och sysselsätter 140 000 personer över hela landet. Industrins förädlingsvärde uppgår till omkring 150 miljarder och exportvärdet till cirka 180 miljarder kronor årligen. Rennäringen bedriver i dag renskötsel, främst för köttproduktion, på ungefär halva Sveriges yta. Den beräknas sysselsätta 1 000 yrkesverksamma renskötare 1 och årligen bidra till BNP med cirka 35 miljoner kronor 2 . *Källor: 1. Sametinget https://sametinget.se/rennaringen-sverige , senast uppdaterad 11 maj 2026. 2. Lundberg (2024).

Vilka lagar och regelverk reglerar rennäring respektive skogsnäring?

Rennäring och skogsbruk omfattas av svensk lagstiftning – främst skogsvårdslagen och rennäringslagen . Enligt skogsvårdslagen ska markägaren ta hänsyn till bland annat rennäringen och erbjuda samråd i vissa områden. Rennäringslagen ger renägare i en sameby rätt att bedriva renskötsel. Länsstyrelsen bestämmer det maximala antalet renar som en sameby får hålla. Frivilliga certifieringssystem som FSC och PEFC ställer högre krav på dialog mellan markägare och sameby än vad lagstiftningen gör. Enligt Skogsstyrelsen var cirka 67 procent av all produktiv skogsmark utanför formellt skyddade områden certifierad 2025. 77 procent av den certifierade arealen är dubbelcertifierad, det vill säga både certifierad enligt FSC och PEFC.

Vad innebär samråd mellan skogsägare och sameby?

Enligt skogsvårdslagen ska markägare erbjuda samebyn tillfälle till samråd innan avverkning inom de områden där renar får vara året runt. Då informerar markägaren samebyn vilka åtgärder som planeras i området. Samebyn beskriver hur renarna rör sig och vilken hänsyn som behövs. Tidplaner, arbetsmetoder, känsliga platser och anpassade lösningar diskuteras, om det finns behov av det. Vid samrådet kan markägaren och samebyn till exempel komma överens om att skogsägaren ska anpassa markberedning, plantering eller avverkning längs ett område som används som flyttled för renarna. Gemensamma kartunderlag, till exempel renbruksplaner och skogsbruksplaner, är viktiga för att hitta lämpliga ”korridorer” genom landskapet. Långsiktig samordning mellan flera markägare minskar risken att flera enskilda skogsbruksåtgärder tillsammans skapar onödiga hinder.

Rennäring

Här har vi samlat frågor och svar som handlar om relationen mellan skogsindustrin och rennäringen, till exempel vilka regelverk som styr verksamheterna och hur samråd går till.

Rennäring och skogsindustri

Samexistens och hänsyn är två viktiga utgångspunkter för skogsnäringen:
- Samexistens som grundprincip: Rennäring och skogsnäring är båda långsiktiga näringar i norra Sverige och måste kunna fungera sida vid sida.
- Hänsyn utan att stoppa utveckling: Skogsnäringen tar rennäringens behov och urfolksrätten på allvar, genom dialog och praktiska lösningar i renbetesland.
Skogsindustrin har under lång tid anpassat skogsbruket i områden som är viktiga för rennäringen.

Markägare gör bland annat olika anpassningar för att gynna renarnas beten och underlätta deras vandringar, till exempel vid avverkning, val av trädslag, gödsling och när vägar byggs.

Att avstå eller senarelägga en avverkning av områden med mycket lav kan bidra till att säkra tillgången till föda. Att anpassa eller senarelägga åtgärder för att inte störa under kalvningsperiod är en annan hänsynsåtgärd.
Skogsnäringen brukar skogen för att få råvara till fossilfria produkter. Det är produktiva och välväxande skogar som eftersträvas. Rennäringen behöver i stället mer öppna skogslandskap med god tillgång till lav som föda för renarna, sammanhängande marker och fungerande flyttleder. Eftersom både rennäringen och skogsnäringen är långsiktiga användare av samma marker kan det uppstå intressekonflikter mellan de båda näringarna, där markägaren åberopar sin äganderätt och rennäringen sin bruksrätt.
Skogsnäringen är en av Sveriges basnäringar och sysselsätter 140 000 personer över hela landet. Industrins förädlingsvärde uppgår till omkring 150 miljarder och exportvärdet till cirka 180 miljarder kronor årligen.

Rennäringen bedriver i dag renskötsel, främst för köttproduktion, på ungefär halva Sveriges yta. Den beräknas sysselsätta 1 000 yrkesverksamma renskötare¹ och årligen bidra till BNP med cirka 35 miljoner kronor².

*Källor:
^{1. Sametinget https://sametinget.se/rennaringen-sverige, senast uppdaterad 11 maj 2026.}
^{2. Lundberg (2024).}
Rennäring och skogsbruk omfattas av svensk lagstiftning – främst skogsvårdslagen och rennäringslagen. Enligt skogsvårdslagen ska markägaren ta hänsyn till bland annat rennäringen och erbjuda samråd i vissa områden. Rennäringslagen ger renägare i en sameby rätt att bedriva renskötsel. Länsstyrelsen bestämmer det maximala antalet renar som en sameby får hålla.

Frivilliga certifieringssystem som FSC och PEFC ställer högre krav på dialog mellan markägare och sameby än vad lagstiftningen gör. Enligt Skogsstyrelsen var cirka 67 procent av all produktiv skogsmark utanför formellt skyddade områden certifierad 2025. 77 procent av den certifierade arealen är dubbelcertifierad, det vill säga både certifierad enligt FSC och PEFC.
Enligt skogsvårdslagen ska markägare erbjuda samebyn tillfälle till samråd innan avverkning inom de områden där renar får vara året runt. Då informerar markägaren samebyn vilka åtgärder som planeras i området. Samebyn beskriver hur renarna rör sig och vilken hänsyn som behövs. Tidplaner, arbetsmetoder, känsliga platser och anpassade lösningar diskuteras, om det finns behov av det.

Vid samrådet kan markägaren och samebyn till exempel komma överens om att skogsägaren ska anpassa markberedning, plantering eller avverkning längs ett område som används som flyttled för renarna. Gemensamma kartunderlag, till exempel renbruksplaner och skogsbruksplaner, är viktiga för att hitta lämpliga ”korridorer” genom landskapet. Långsiktig samordning mellan flera markägare minskar risken att flera enskilda skogsbruksåtgärder tillsammans skapar onödiga hinder.