Just nu lever jag med känslan att allt måste bli klart innan jul, både på jobbet och hemma. Jag räknar dock med att jag snart, precis som alla tidigare år, kommer till insikten att det inte tar slut vid nyår. Det kommer ett nytt år med nya möjligheter.
Det här har onekligen varit ett speciellt år. Pandemin, som de flesta av oss trodde skulle vara över under 2020, har hållit oss i sitt grepp även detta år. Vi är nog många som har kunnat konstatera att det digitala arbetssättet har sparat oerhört mycket tid, men att det inte kan ersätta riktiga möten. Jag tror på den energi som skapas när vi gör saker tillsammans, att den gör att vi presterar bättre, så jag hoppas innerligt att vi får större möjligheter till det nästa år.
För oss inom skogsnäringen har det här året också inneburit andra påfrestningar. Det har skrivits (och talats) spaltmetrar om skog och skogsbruk i media. Intresset för våra frågor har väckts både av svenska utredningar och av förslag från EU-kommissionen, och som vi är många som vill diskutera och påverka. Från skogsnäringens sida menar vi att om några av de mer långtgående förslagen blir verklighet skulle det kraftigt begränsa våra möjligheter att skörda skog, vilket i sin tur skulle leda till att fler produkter skulle behöva tillverkas av fossila material.
Hur kunde det bli så här?
Vi vet ju att ett aktivt skogsbruk är bra för klimatet. Den växande skogen binder koldioxid. När den skördas fortsätter den att binda koldioxid i produkter eller så ersätts produkter som annars skulle ha framställts ur fossila material. Vi vet ju också att den biologiska mångfalden i de svenska skogarna utvecklats positivt under de senaste 30 åren. Varför bortser då aktörer som EU-kommissionen från hela substitutionseffekten i sina förslag? Jag tror att förklaringen delvis står att finna just i vår övertygelse om att det vi gör är bra. För många av oss har det varit så självklart att vi inte lagt tid på att berätta om skogens nyttor för andra som inte levt med skog på det sätt många av oss gjort.
Jag tror också många av oss svenskar underskattat vilken genomslagskraft EU har på svensk lagstiftning. Det kan också vara så att vi inte alltid tagit till oss andra perspektiv och andra intressen, som kan stå i konflikt med våra, och därför inte läst signalerna om vad som var på gång att hända.
Alla ser inte världen på samma sätt som vi
Det blev också uppenbart för mig när jag i dagarna besökte världsutställningen i Dubai. En del av den spanska paviljongen hade till exempel temat ”sluta bruka naturens resurser för konsumtion”. Det gjorde mig betänksam. Jag håller helt med om att vi måste se över våra konsumtionsmönster. Slit och släng är inget jag bejakar. Samtidigt får vi inte glömma bort att många produkter behövs i vårt samhälle. Fungerande förpackningar minskar matsvinnet och gör läkemedel säkrare. Sanitetsprodukter gör det möjligt för kvinnor och flickor att gå i skolan och biodrivmedel gör det möjligt att transportera varor och människor med lägre utsläpp än om vi använt fossila drivmedel. För att bara ge några exempel. Nödvändig konsumtion skapar också arbetstillfällen och välstånd.
En positiv insikt jag tog med mig hem från världsutställningen är den enorma potential det ligger i att samverka med andra. Jag är helt övertygad att skogsnäringen är helt central i den gröna omställningen och jag tror också att nyttan blir ännu större om vi samverkar med andra näringar. Klimatet är vår tids ödesfråga och jag tror att skogsnäringen kan prestera ännu mer om vi samverkar med andra näringar och även med andra som kan ge andra perspektiv på de frågor och utmaningar vi står inför.
Jag tycker alltid att det är spännande att gå in i ett nytt år. Det är som att öppna en ny anteckningsbok. Ett blankt papper att börja fylla. Det jag kommer att önska mig på Nyårsafton är att vi under 2022 kommer att arbeta tillsammans inom Sverige och EU för att säkerställa att skogen får fortsätta att vara en möjliggörare i klimatomställningen.
