Regeringens naturrestaureringsplan får inte göra åtaganden som vi inte vet konsekvenserna av. De förslag som ett flertal myndigheter har presenterat riskerar att få mycket stora konsekvenser för svensk industri, jobb och välfärd. Det skriver Skogsindustrierna tillsammans med Byggföretagen och Svemin i en debattartikel på Di Debatt.
EU:s naturrestaureringsförordning trädde i kraft i augusti 2024. Syftet att återställa ekosystem och stärka den biologiska mångfalden är viktigt, men det måste göras i balans med andra samhällsintressen.
I höst ska EU:s medlemsländer lämna in nationella planer för hur kraven i förordningen ska uppfyllas. Lagstiftningen ger medlemsländerna goda möjligheter att anpassa lagstiftningen efter nationella förutsättningar. Flera svenska myndigheter presenterade under våren ett förslag med omkring 170 åtgärder. Vi ser tydliga problem med förslaget.
Dels går det längre än regeringens tydliga direktiv om att implementera förordningen på miniminivå och nyttja de flexibiliteter som finns. Dels saknar förslaget helt en konsekvensanalys för hur centrala samhällsfunktioner och branscher – och i förlängningen samhällsekonomin – påverkas av åtgärderna. Att implementera på miniminivå betyder inte en låg ambitionsnivå utan att vi skapar nationell handlingsfrihet att vidta de åtgärder som skapar mest nytta.
I en nyligen publicerad rapport från Svenskt Näringsliv analyseras möjliga konsekvenser för endast ett fåtal branscher som berörs av lagstiftningen. Det gäller byggbranschen samt skogs- och gruvnäringen.
Planförslaget innebär att 1,2–1,6 miljoner hektar skogsmark riskerar att tas ur produktion. Det skulle slå hårt mot industrin i hela landet. Det minskade förädlingsvärdet i den svenska ekonomin uppskattas till 21–29 miljarder kronor per år och 25 000–34 000 arbetstillfällen riskerar att försvinna.
Även bostadsbyggandet riskerar att påverkas avsevärt. Analysen visar att om myndigheternas plan hade varit implementerad under perioden 2018-2023 hade kraven kunnat medföra cirka 5 500 färre bostäder och 19 miljarder kronor i uteblivna bostadsinvesteringar. Det gäller endast i 22 av Sveriges 290 kommuner. Om berörda områden i Sveriges samtliga kommuner hade räknats med hade det i stället rört sig om 36 000 färre bostäder och 124 miljarder kronor uteblivna bostadsinvesteringar.
För den svenska gruvnäringen kan planen innebära att tillgången till mark för utvinning av råmaterial begränsas. Det innebär att stora delar av Sverige – särskilt mineralrika regioner som Västerbotten och Norrbotten – kan bli mindre attraktiva eller helt ointressanta för framtida investeringar. I förlängningen riskerar det att undergräva både Sveriges och EU:s tillgång till råmaterial som behövs för elektrifiering, omställning och vår beredskap.
När tillgången på råvaror och mark begränsas påverkas hela värdekedjor – från skogsindustrins utbredda värdekedja till byggandet av bostäder och infrastruktur samt gruvnäringens möjligheter att leverera de mineral som krävs för klimatomställningen och beredskapen. Samtidigt riskerar investeringar, tillväxt och den gröna omställningen att hämmas. I en tid av ekonomisk oro, svag tillväxt och hög arbetslöshet är detta inte en ansvarsfull väg att gå.
Vi uppmanar regeringen att beakta följande i det fortsatta arbetet:
- Gör inte åtaganden utan att veta konsekvenserna: De ansvariga myndigheternas samhällsekonomiska konsekvensanalys brister i flera avseenden. Sverige får inte binda sig vid långtgående åtaganden innan dess att de samhällsekonomiska konsekvenserna är grundligt utredda. Innan regeringen gör större åtaganden gentemot EU måste en bred och noggrann konsekvensanalys göras, exempelvis i form av en bred parlamentarisk beredning.
- Avgränsa planen till en kortare tidsperiod och befintliga resurser: Till dess att de samhällsekonomiska konsekvenserna är tillräckligt utredda är det av stor vikt att den plan som regeringen lämnar in till EU-kommissionen fokuserar på insatser i närtid, och inte hela planperioden, och inom befintliga budgetmedel.
- Fokusera på insatser i redan skyddade områden: Förordningen anger uttryckligen att restaureringsåtgärder i ett första skede ska fokusera på Natura 2000-områden och andra redan skyddade områden. Det är därför rimligt att den svenska planen inledningsvis koncentreras till dessa områden, innan mer långtgående åtgärder övervägs.
Naturrestaureringsförordningen är viktig, men konsekvenserna för jobb, investeringar och klimatomställning måste vägas in. Regeringen bör därför välja en stegvis implementering och prioritera åtgärder som är tillräckligt analyserade – så förenar vi naturvärden med tillväxt och jobb.
Viveka Beckeman, vd, Skogsindustrierna
Catharina Elmsäter-Svärd, vd, Byggföretagen
Maria Sunér, vd, Svemin
Klicka här för att läsa debattartikeln på Di debatt.
