När skyfallen drog in över Ångermanland i september hade Metsä i Husum tur i oturen. Ett planerat underhållsstopp gjorde att fabriken stod stilla när järnvägar och vägar spolades bort. Men det som kunde ha blivit en kris blev i stället ännu en påminnelse om en sårbar infrastruktur och en undervärderad norrländsk industri.
– I ett annat läge hade det kunnat bli riktigt allvarligt för oss, konstaterar Åke Forsgren, virkechef för Metsä Forest Sverige.
Hade skyfallet i Västernorrland kommit någon vecka tidigare hade läget blivit allvarligt. Metsä förädlar tre miljoner kubikmeter virke varje år, och ungefär en femtedel av den volymen transporteras in via järnväg. Om banorna hade stängts av under drift hade försörjningen snabbt brutits.
En väckarklocka för järnväg och beredskap
Åke Forsgren konstaterar att händelsen blev en väckarklocka. Underhållet i den statliga infrastrukturen är eftersatt och när något oväntat händer finns varken beredskap eller kapacitet att styra om. För industrier som Metsä, med lång väg till både råvara och kund, är det en sårbarhet som är kännbar.
Långa avstånd och hård global konkurrens
I Husum konkurrerar Metsä med producenter i Brasilien och Asien – företag som har virket betydligt närmare fabriken och kortare ledtider till marknaden. I Brasilien växer eukalyptusen sju gånger snabbare än den svenska björken, och de långa avstånden i norr gör logistiken dyr. När svenska vägar och järnvägar inte håller måttet blir skillnaden ännu större.
– Våra konkurrenter har helt andra förutsättningar. Här måste vi vara extremt effektiva i logistiken för att kompensera för långa avstånd och långsammare tillväxt i skogen. Det har länge varit vår styrka, men nu är risken att vi tappar den, säger Åke.
De stora kostnaderna ligger inte bara i transporter, utan också i skillnaderna i regelverk. På sjöfartssidan är EU:s klimathandelssystem, ETS, ett tydligt exempel. När europeiska rederier betalar för sina utsläpp medan länder som Brasilien och Asien slipper, blir svenska exportföretag dubbelbestraffade – både av avståndet och av reglerna.
Sjöfarten – livsnerven för exportindustrin
– Vi har långa transporter till våra kunder och vi betalar dessutom mer för att skeppa våra varor än våra konkurrenter gör. Det är bra att vi tar ansvar för klimatet, men det måste ske på lika villkor globalt, säger Johanna Nordqvist, som jobbar med färdigvara som chef för hamn och magasin på Metsä Board.
För Metsä är sjöfarten livsnerven. Nästan allt som lämnar fabriken går med fartyg, och in kommer både råvara och kemikalier. Därför blir frågor som isbrytning och farledsunderhåll avgörande, både för industrin och för Sveriges beredskap.
– Det är avgörande för oss att farlederna hålls öppna. När hamnar fryser igen eller båtar inte kan ta sig fram stannar produktionen. Då är det inte bara vår industri som påverkas, utan hela kedjan av företag som är beroende av oss, säger Johanna.
Industrin i norr – en nationell tillgång
Åke pekar på att de norrländska industrierna inte bara är arbetsgivare, utan också generatorer av skatteintäkter, exportintäkter och klimatnytta för hela landet. Trots det räknas samhällsnyttan ofta utifrån storstadsregionernas perspektiv.
– Samhällsekonomisk nytta går inte att mäta i befolkningstäthet och persontrafik, utan den nationella planen måste se den nytta som svensk exportindustri skapar för vårt samhälle. Utan råvaruindustrin i norr skulle Sverige ha mindre att exportera och därmed mindre att bygga välfärd på, säger han.
Han menar att Sverige länge har levt på den styrka som infrastrukturen en gång gav, men att försprånget nu håller på att försvinna.
– Vi har haft bra vägar, järnvägar och hamnar som gjort att vi kunnat konkurrera trots våra avstånd. Men nu ser vi hur den infrastrukturen försämras år för år. Underhållsskulden växer och besluten blir allt mer kortsiktiga, säger han.
Ta hand om det som redan finns
För Metsä är lösningen inte nya prestigeprojekt, utan att ta hand om det som redan finns. Att rusta upp, bygga redundans och säkra att industrin faktiskt kommer fram.
– Det viktigaste för oss är tillgänglighet. Vi behöver ha bättre järnvägar med ökad redundans, även i inlandet, och ett robust vägnät med BK4-klassade vägar så att vi kan öka antalet ton gods per befintlig lastbil. Sverige måste börja se industrins infrastruktur som en del av landets beredskap, inte som en kostnad, säger Johanna.
Åke håller med och är hoppfull, men realistisk. Diskussionen om samhällsnytta behöver breddas, menar han, från storstadsperspektivet till verkligheten där exporten faktiskt sker.
– Vi pratar ofta om vad som skapar välfärd, men sällan om varifrån pengarna kommer. Industrin i norr är en motor för hela Sverige. Vi kan inte bygga välfärd på import, avslutar han.
Metsäs viktigaste budskap framåt:
- Säkerställ att Sveriges isbrytarflotta fungerar tillförlitligt.
- Åtgärda underhållsskulden på vägar och järnvägar snabbt. Tillgänglighet är avgörande för industrins konkurrenskraft.
- Skynda på BK4-utbyggnaden av Sveriges vägnät.
- Sverige måste värdera råvaruindustrins samhällsnytta högre i den nationella planeringen.
- Infrastrukturen i norr är inte en kostnad – den är en förutsättning för export, tillväxt, jobb, intäkter till Sverige, välfärd och beredskap.
- Prioritera underhåll och redundans framför nya prestigeprojekt.
