Att ingen är helt nöjd innebär inte att balansen är bra

Krönika om Skogsutredningen av Linda Eriksson

För några veckor sedan firade Parisavtalet fem år. Genom att enas om ett klimatavtal förband sig världens länder att hålla den globala uppvärmningen under två grader och att sträva efter att begränsa den till 1,5 grader. Att minska utsläppen av koldioxid är därför ett viktigt mål för den svenska klimatpolitiken. Här har skogens roll kommit att diskuteras av allt fler.

Min utgångspunkt i dessa diskussioner är att ju mer aktivt vi brukar skogen desto större klimatnytta ger den, om vi samtidigt ersätter oljebaserade produkter och tjänster med skogsbaserade. Livskraftiga samhällen i en demokratisk marknadsekonomi producerar och konsumerar produkter, och att de är del av den gröna förnybara kolcykeln istället för av fossila råvaror är en viktig del av klimatomställningen. Jag har också alltid med mig att skogen och skogsnäringen bidrar till biologisk mångfald och till social och ekonomisk välfärd i hela landet. Min utgångspunkt är densamma när jag nu zoomar in på en närliggande diskussion till klimatdiskussionen, nämligen förutsättningarna för svensk skogsnäring och förslagen i Skogsutredningens betänkande.

Ett i princip omöjligt uppdrag

Regeringen gav Skogsutredningen ett i princip omöjligt uppdrag att, under mycket kort tid, hitta lösningar på flera av de mest konfliktfyllda frågorna i skogen. Resultatet blev en diger lunta om 1250 sidor och sammanlagt 52 olika förslag. Många av förslagen är bra och kan bidra till att lösa några viktiga knutar, medan andra är mer problematiska.

Min allvarligaste invändning mot utredningens förslag är de mycket långtgående tolkningarna av internationella åtaganden om biologisk mångfald och hur de kan uppnås i Sverige. Utredningen menar att åtagandet innebär att ytterligare drygt två miljoner hektar skogsmark behöver restaureras och undantas från brukande i Sverige. Jag menar att det finns utrymme, i linje med hur man gjort i många andra länder, att tolka åtagandena på andra sätt och anta mindre utmanande och strikta mål för att uppfylla dem. Utredningen skriver visserligen att det krävs ett politiskt ställningstagande om hur dessa mål ska ställas i relation till andra samhällsmål och att en avvägning behöver göras. Det är bra men med en annan uttolkning av åtagandena kunde utredningen ha landat i helt andra förslag.  

Reaktionerna från miljörörelsens sida är att produktionsfrågorna fått för stort utrymme, på bekostnad av åtgärder för biologisk mångfald. Från skogsnäringens sida tycker vi precis tvärt om. Innebär det då att utredningen är balanserad? Dessvärre inte, anser jag.

Vågen som symbol leder tanken fel

Balansen i skogspolitiken har sedan 90-talet ofta symboliserats av en våg med två vågskålar där miljö och produktion väger lika tungt. Symbolen är olycklig och leder tanken fel eftersom den indikerar att allt som gynnar produktionsvågskålen per definition missgynnar miljövågskålen och vice versa. Så ser inte verkligheten ut. Produktionshöjande åtgärder i ett område behöver inte medföra negativa konsekvenser för biologisk mångfald i ett annat. Exempelvis gynnar minskade viltskador såväl produktion som miljö genom ökad tillväxt samtidigt som vi kan få upp rönn, asp, sälg i våra skogar. Skogsbruk för hållbar utveckling innebär ett stort ansvar för en mängd hållbarhetsaspekter, samtidigt.

Det handlar inte bara om miljö och produktion utan det gäller biologisk mångfald, sociala värden, kulturmiljövärden, skogens vatten, rennäring, kolinbindning, välfärdsskapande, sysselsättning, exportintäkter och mycket mer. Det handlar om en mängd nyttor som Sveriges alla skogsägare och vår skogsindustri bidrar med. Det ansvaret tas varje dag i svenskt skogsbruk, genom brukandet och genom miljöhänsyn vid skogsbruksåtgärder men också genom frivilliga avsättningar, där de senare sammantaget utgör närmare fem procent av Sveriges produktiva skogsmarksareal. Skogsbruket arbetar systematiskt med ständiga förbättringar, med öppenhet för ny kunskap och nya rön om effektiva sätt att kombinera alla hållbarhetsaspekter. Här kommer till exempel digitaliseringen kunna bidra med många nya spännande möjligheter.

Skogen är en viktig pusselbit i omställningen till ett fossilfritt välfärdssamhälle. Den kommer inte att lösa alla problem eller räcka till allt, men den kan räcka till mycket. Då gäller det att våra politiker nu går tillbaka till de politiska intentionerna med Skogsutredningen; ”Förslagen ska sammantaget främja en växande skogsnäring och hållbar skoglig tillväxt med god och säkerställd tillgång till nationell biomassa från den svenska skogen.”

Det här är därför min önskelista, om inte till tomten så till Sveriges politiker:

  1. Se över Sveriges rapportering kring internationella åtaganden så att de harmonierar bättre med hur andra länder rapporterar.
  2. Släpp det ensidiga fokuset på att avsätta ytterligare arealer från skogsbruk som det enda sättet att bevara vår biologiska mångfald. Fokusera mer på naturvårdande skötsel och restaurering i redan avsatta arealer.
  3. Genomför äkta frivillighet vid formellt skydd, så att skogsägare känner sig trygga med att skapa och bevara naturvärden utan att behöva oroa sig för att staten ska överta marken.

Linda Eriksson

Skogspolitisk talesperson