Såväl skogsbruk som jakt fyller en stor roll i vårt samhälle, inte minst på landsbygden. Vilt, skog och natur skapar upplevelser för många människor. För många är jakt en värdefull fritidssysselsättning som stärker sociala relationer, ger möjligheter till friluftsliv och naturupplevelser, klimatsmart mat och mycket annat. Skogsindustriernas skogsägande medlemmar erbjuder ofta jaktmöjligheter på sina marker. Företagen verkar för att alla arter, växter och djur, som naturligt förekommer i våra skogar ska kunna finnas i livskraftiga populationer, samtidigt som skogsproduktionen ska hålla hög kvalitet.
Viltskador
Viltet kan orsaka stora skador på den växande skogen. Skadorna inverkar negativt på skogens tillväxt och ekonomiska värde, begränsar möjligheten att öka kolsänkan i skogen och försämrar förutsättningarna för biologisk mångfald. En viltskada på träd kan uppstå när till exempel hjortdjur, som älg, kronhjort, dovhjort eller rådjur, betar på unga träd och buskar, gnager på barken eller fejar hornen (skrubbar hornen mot träd och buskar för att avlägsna hud eller markera revir). Det kan leda till att träden växer långsammare eller deformeras och virket blir ofta av sämre kvalitet, och trädet kan till och med dö. En viltskada kan även vara en inkörsport till andra skadegörare.
Betesskador påverkar barrträd som tall och gran, men även lövträd betas gärna av djuren. Det betyder att ett högt betestryck kan försvåra etableringen av vissa trädslag. Skadorna kan minska skogens produktivitet och dess ekonomiska värde, men de kan även begränsa förutsättningar för biologisk mångfald – framför allt när viktiga trädslag som rönn, asp, sälg och ek, blir så hårt betade att de inte kan växa upp till träd. Dessutom begränsar en lägre tillväxt, oavsett trädslag, möjligheten för skogen att bibehålla eller öka upptaget av koldioxid.
Samhällets mål
Samhällets mål för älgförvaltningen, som är beslutade av riksdagen;
- en livskraftig älgstam av hög kvalitet
- en produktionsanpassad älgjakt
- en älgstam i balans med betesresurserna på lång sikt.
Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har inom ramen för älgförvaltningssystemet formulerat målbilder för skog och klövvilt:
- Det ska vara möjligt att föryngra skogsmarken med lämpligt trädslag.
- Minst 7 av 10 tallstammar ska vid 5 meters höjd vara oskadade av klövvilt. Det motsvarar att minst ca 85 procent av tallarna är oskadade av hjortvilt vid tidpunkten för älgbetesinventeringen (Äbin), vilket i sin tur motsvarar maximalt 2–5 procent årsfärska skador.
- Rönn, asp, sälg och ek ska kunna bli trädbildande där de förekommer naturligt.
Trafik
Trafikolyckor med vilt är ett stort problem, men myndigheter har inte formulerat några kvantitativa mål om detta, utöver att trafikolyckorna ska minska. Under 2024 inträffade över 77 000 olyckor på väg och järnväg där vilt var inblandat. Av detta var 52 500 olyckor med rådjur och drygt 6 800 med älg. Siffrorna visar tyvärr på en ökande trend.
Inventering och mätning av skadorna
Skogsstyrelsen ansvarar för att årligen inventera skador på ungskog, orsakade av klövvilt (älg, kronhjort, dovhjort och rådjur). Inventeringen kallas älgbetesinventering (Äbin) och är en kvalitetssäkrad metod för att inventera viltskador i ungskog som är mellan en och fyra meter i medelhöjd. Äbin mäter omfattningen av klövviltets bete i ungskogarna och är ett av flera underlag till älgförvaltningen. De redovisade resultaten är en sammanvägning av de tre senaste inventeringarna.
Resultaten från redovisningen av skadenivåer 2025 visar att viltskador på tallungskog och lövträd av rönn, asp, sälg och ek glädjande nog har minskat sedan 2024, men de överstiger fortfarande den formulerade målsättningen för maximala skador. De målsättningar som finns om andelen tallplantering visar också en positiv trend. Detta visar att arbetet med att förebygga och förhindra skador orsakade av vilt är ett långsiktigt arbete som jägarna, skogsbruket och myndigheter måste genomföra tillsammans.
Antal älgar i Sverige
Sverige har världens tätaste älgstam. I början av hösten 2024 uppgick älgstammen till cirka 300 000 individer. Under jakten fälldes cirka 57 000 älgar och stammen reducerades därmed till drygt 240 000 älgar vid jaktsäsongens slut. Till detta kommer predation och annan dödlighet som inträffat efter att jakten inleddes. Det motsvarar drygt 10 000 älgar per miljoner hektar skogsmark. Det kan jämföras med till exempel Finland som har cirka 4 400 älgar per miljoner hektar skogsmark.
Älgstammen har under de senaste 10 åren minskat, både genom en aktiv förvaltning och målsättningar för att minska skogsskador, olyckor i trafik och öka förutsättningarna för biologisk mångfald. Den trenden verkar nu vara bruten och de senaste två åren har stammen ökat igen. Detta beror till största del på att jägarna kraftigt minskat avskjutningen under de senaste två åren.
Det svenska älgförvaltningssystemet innehåller inte några kvantitativa mål om antal älgar, men det finns sedan lång tid tillbaka statistik över hur många individer för olika arter som fälls varje år. Avskjutningen kan ses som ett mått på hur viltstammarna varierar. Ett exempel är älgen, där det under 1950- och 1960-talet fälldes mellan 20 000 och 30 000 älgar varje år. Därefter ökade antalet älgar kraftigt och var som högst i början av 1980-talet. Jaktåret 1982/83 fälldes 174 700 älgar.
Därefter har antalet fällda älgar minskat i takt med att älgstammen minskat, i enlighet med en medveten och planerad förvaltning. Avskjutningen ligger idag på cirka 40 000 – 60 000 älgar per år.
Diagrammet visar hur avskjutningen av klövvilt har varierat sedan slutet av 1930-talet. Källa: Svenska Jägareförbundet viltövervakning
Förebygga viltskador
Det finns flera faktorer som bidrar – direkt och indirekt – till att vilda hjortdjur orsakar skador på skog. De viktigaste är viltstammarnas sammanlagda storlek, hur stor tillgång till foder (exempelvis ungskog och bärris) som finns samt om det är snö eller inte.
Sambanden mellan de här faktorerna är komplexa och skiljer sig förstås mellan årstider, men också på regional och lokal nivå. Det betyder att lämpliga åtgärder för att förebygga skador också varierar.
För att förebygga betesskador behöver man ofta vidta flera olika åtgärder:
- Jakt och viltförvaltning: Betestrycket på skogen minskas när viltpopulationerna regleras, så att de är i balans med hur mycket bete som finns att tillgå för djuren. Det är viktigt att se till det totala betestrycket, det vill säga att inte bara titta på en art i taget.
- Skogsvårdsåtgärder som ökar fodertillgången: Genom att till exempel välja trädslag efter markens och platsens förutsättningar vid plantering och spara potentiellt viltfoder vid röjning av skogen kan man se till att det finns tillräckligt med mat för djuren. Det är särskilt viktigt att lämna stammar av löv, särskilt rönn, asp, sälg och ek, som är viktiga både för biologisk mångfald och som viltfoder. Statistiken visar att det idag planteras tall på tallmark i större utsträckning, vilket bidrar till att skadenivåerna sjunker.
- Skydda unga träd: Ibland kan det vara möjligt att skydda träd med nät eller biologiskt nedbrytbara, så kallade viltrepellenter. Det är dock en kostsam och arbetsintensiv åtgärd.
Viltbetesskadornas kostnader
Viltbeteskadorna kostar den svenska skogsindustrin miljontals kronor varje år. Skogsstyrelsen har genomfört en kostnadsberäkning av viltskador. Beräkningar av effekterna av viltskador är svåra att göra, bland annat på grund av den långa tid som passerar mellan då skadan uppstår till dess kostnaden blir tydlig.
Dagens nivå av viltskador på tallungskog bedöms medföra en årlig kostnad på drygt 1 miljard kronor i nedsatt tillväxt och produktion. Dessa kostnader inkluderar både direkta förluster i form av minskad trädtillväxt och indirekta kostnader som förebyggande åtgärder.
Den minskade tillväxten orsakade av viltbetesskador innebär en samhällsekonomisk kostnad genom minskning av BNP för skogsbruket och skogsindustrin med sammantaget 7,2 miljarder kronor per år.
Eftersom trädens tillväxt försämras, bedömer skogsindustrin att dagens viltskador minskar koldioxidupptaget med cirka 12 miljoner ton koldioxid per år. En halvering av viltbetesskador skulle därför kunna leda till en ökning av kolsänkan med mellan 5 till 6 miljoner ton koldioxid per år.
