Skogsindustrierna anser inte att delredovisningen svarar på regeringens uppdrag att enbart föreslå arter där fridlysning är den bästa skyddsformen.
För att fridlysning ska vara effektivt kopplat till skogsbruk så krävs det att arterna eller deras miljöer är relativt enkla att identifiera. För arter som både har höga hotklasser och dessutom är svåra att identifiera är andra verktyg som exempelvis Åtgärdsprogram ÅGP eller områdesskydd mycket mer effektivt.
Den lista Naturvårdsverket tagit fram omfattar en stor mängd arter som är så okända att en markägare rimligen inte kan identifiera dem. Det handlar ofta om arter som saknar svenskt namn och som inte går att känna igen utan mycket avancerad artkunskap. Skogsindustrierna anser inte att det är rimligt att lägga ansvar för sådana arter på den enskilde skogsägaren. Naturvårdsverkets lista riskerar att skapa situationer där skogsägare förväntas undvika skador på arter, livsmiljöer, ägg och frön som de inte kan ha kunskap om.
Skogsindustrierna anser att fridlysning enbart bör omfatta hotade arter som är möjliga för allmänheten att känna igen och som en markägare ska kunna identifiera och de facto genomföra rimliga anpassningar för.
Skogsindustrierna vill påtala risken för stora byråkratiska konsekvenserna av att extremt sällsynta arter blir fridlysta utifrån hur praxis fungerar idag med omvänd bevisbörda. Det innebär stora svårigheter för verksamhetsutövare om de måste bevisa att dessa extremt sällsynta arter inte förekommer på en planerad avverkningstrakt.
