Flera myndigheter har presenterat sitt förslag till nationell restaureringsplan kopplat till EU:s Naturrestaureringsförordning. Skogsindustrierna ser brister i förslaget och uppmanar regeringen att ta fram en slutgiltig plan som balanserar flera samhällsintressen, tillväxt och konkurrenskraft.
Naturvårdsverket, Havs- och vattenmyndigheten, Skogsstyrelsen, Jordbruksverket och Boverket har haft i uppdrag att ta fram förslag till nationell restaureringsplan. Planen ska ligga till grund för hur Sverige kan uppnå målsättningarna inom Naturrestaureringsförordningen. Uppdraget redovisades den 26 februari 2026.
– Myndigheterna går i vissa delar över den ambitionsnivå som regeringen fastställde när de gav dem uppdraget. Bland annat genom att inte använda de möjligheter till anpassningar som finns i lagstiftningen.Förslagen innebär därför mycket stora statsfinansiella och samhällsekonomiska kostnader, säger Magnus Berg, näringspolitisk chef vid Skogsindustrierna.
Regeringen ska nu bereda planförslaget och göra nödvändiga justeringar innan planen ska skickas in till EU-kommissionen den 1 september 2026.
– Förordningen ger medlemsländerna stort utrymme att anpassa genomförandet till nationella förutsättningar. Regeringen måste nu säkerställa att implementeringen blir hållbar, välavvägd och rättssäker, säger Magnus Berg, näringspolitisk chef vid Skogsindustrierna.
Myndigheterna bedömer att enbart statens direkta kostnader för de åtgärder som föreslås uppgår till 20 miljarder kronor årligen fram till 2032. Utöver det tillkommer stora samhällsekonomiska kostnader i form av minskade produktionsvärden, skatteintäkter och sysselsättning.
– Införandet av den här lagen behöver baseras på en tydlig politisk avvägning. Det är en lagstiftning som påverkar en rad viktiga samhällssektorer, bland annat skogsbruk, industriproduktion, byggande och energiförsörjning. Sverige måste nyttja de flexibiliteter och undantag som är möjliga för att säkerställa en implementering som värnar flera samhällsintressen och inte motverkar omställningen till en fossilfri ekonomi, säger Magnus Berg.
Val av referensarealer avgör Sveriges ambitionsnivå
En viktig del i planen är de så kallade referensarealerna, som enkelt uttryckt är den areal livsmiljötyp som behöver uppnås. I planförslaget utgår myndigheterna från en jämförelse med de arealer som fanns vid Sveriges EU-inträde 1995.
– Referensarealernas storlek blir avgörande för hur stort Sverige åtagande blir. De måste sättas så att de är rimliga utifrån flera samhällsmål, och bygga vidare på de naturvårdsinsatser som Sverige redan gjort. Det är både möjligt och rimligt för regeringen att använda 1995 som referensår i det fortsatta arbetet.
Naturvårdsverket har parallellt med planförslaget haft i uppdrag att ta fram underlag för reviderade referensarealer för flera skogliga livsmiljötyper. Naturvårdsverket har utgått ifrån att denna areal är 20 procent av ett förindustriellt tillstånd. Myndigheterna har tidigare bedömt att referensarealer på denna nivå skulle innebära behov av att skydda cirka 600 000 hektar produktionsskog. Tillsammans med planförslaget om att skydda ytterligare 1 miljon hektar skog till 2050, skulle det innebära att 1,6 miljoner hektar skogsmark behöver tas ur produktion och begränsas från markanvändning.
– En sådan inriktning skulle låsa fast Sverige i ett åtagande som riskerar att få långtgående konsekvenser för flera delar av samhället, inte minst basindustrin, livsmedelsproduktion, infrastrukturutbyggnad och byggnation. Det skulle även bli mycket kostsamt för staten och samhället, och försvåra klimatomställningen.
Skogsindustrierna har sedan tidigare beräknat att om ytterligare 1,6 miljoner hektar produktiv skogsmark undantas brukande skulle råvarutillgången minska med 8 miljoner kubikmeter. Att enbart kompensera skogsägare och genomföra markanpassning skulle innebära direkta kostnader för staten motsvarande 175 miljarder kronor. Indirekt skulle den minskade råvarutillgången innebära 13 miljarder kronor i uteblivet årligt förädlingsvärde i massa-, pappers-, och sågverksindustrierna, och utebliven sysselsättning för över 11 000 personer årligen. Att varaktigt sänka avverkningsnivån motsvarande 8 miljoner kubikmeter skulle innebära en samhällsekonomisk nuvärdesförlust om 360 miljarder kronor över 100 år.
Olyckligt att inte tillämpa ”icke-försämringskrav” på regional nivå
Inom förordningen finns ett så kallat icke-försämringskrav. Det innebär att tillståndet i de livsmiljöer som anses ha ett gott tillstånd inte får försämras avsevärt. Det finns möjligheter att tillämpa detta krav på regional nivå, vilket ger möjlighet att bruka skogliga naturtyper så länge lika mycket naturtyp nyskapas på andra platser inom regionen. Myndigheterna föreslår att Sverige inte ska använda denna möjlighet. De vill i stället tillämpa kravet för varje specifikt område.
– Myndigheternas förslag är olyckligt eftersom det leder till ett ineffektivt miljövårdsarbete. Det kan vara mer effektivt att stärka och utveckla restaureringsarbetet i vissa områden snarare än att försöka bevara varje enskilt område oavsett hur litet det är. Myndigheternas förslag innebär även stora risker för rättssäkerheten och minskar incitament för skogsägare att bidra till målen. Med den föreslagna tillämpningen kommer skogsägare som vårdar fram livsmiljöer att förlora rådigheten över sin mark.
