Skogsbruket behöver investeringar i både produktion och naturvård, inte antingen eller. Det skriver Magnus Berg, chef för näringspolitik på Skogsindustrierna, i en replik i SvD Debatt.
Debattörerna Nilsson, Nilsson och Liljelund ger i sin debattartikel uttryck för en negativ syn på svensk skogsindustri. Dessutom beskrivs de delar i Skogsutredningen som kritiseras på ett felaktigt sätt. Det förtjänar att bemötas.
Utredningen har inte föreslagit ett nationellt mål för virkestillväxt. Däremot föreslås ett uppföljningssystem för det produktionsmål som riksdagen beslutade om i samband med den skogspolitiska reformen 1993. På samma sätt som det finns ett uppföljningssystem för miljömålet är det rimligt att myndigheter får ansvar att följa upp, utvärdera och rapportera även utvecklingen för produktionsmålet. Det råder idag en tydlig obalans i uppföljning och utvärdering mellan skogspolitikens jämställda mål (miljö och produktion). Ett uppföljningssystem är ett viktigt beslutsunderlag, för att säkra såväl skogens kolsänka som försörjningen av fossilfri och förnybar bioråvara.
Debattörerna påstår även att markägare ska ”tvingas använda förädlat plantmaterial även när de vill föryngra på annat sätt”. Utredningens förslag innebär inte på något sätt ett tvång. Skogsägarna föreslås få fler verktyg och större flexibilitet i möjligheten att använda förädlat plantmaterial, utifrån de förutsättningar som råder i deras skog.
Den redovisning som utredningen föreslår över skogsprodukters bidrag till att hålla undan fossila utsläpp handlar inte om någon ersättning av befintlig rapportering, vilket debattörerna hävdar. Däremot kan en sådan modell ha en komplettande funktion. Likt hur Naturvårdsverket mäter och följer upp de utsläpp som svensk konsumtion leder till, även i andra länder, är det värdefullt med kunskap om den klimatnytta som svenska skogsprodukter skapar internationellt. En samlad och heltäckande beskrivning av skogens klimatnytta ger förutsättningar för både dialog och beslut om skogens roll i klimatomställningen.
En politisk avvägning av hur mycket mark som ska undantas från brukande är inte ett hinder för naturvård, utan ett sätt att skapa förutsägbarhet och balans mellan flera olika samhällsintressen. Hur mycket skog som bör skyddas är inte enbart en fråga för forskarsamhället att hantera. Det är en avvägning gentemot andra samhällsintressen, vilket gör det till en politisk fråga. Det finns ett stort behov av tydliga politiska avvägningar kring balansen mellan skog som bör brukas respektive skyddas.
Debattörerna efterlyser framtidstro. Det är ett behov som även Skogsindustrierna ser. Men framtidstro måste utgå från ett vidare och mer visionärt synsätt än att enbart se svensk skogsindustri som en ”massaindustri”. Med sådant perspektiv skyms sikten för den breda och samhällsviktiga produktion som svensk skogsindustri står för – från trävaror och byggmaterial till hygienprodukter, bioenergi och avancerade fossilfria material. Branschen är världsledande när det gäller att använda råvara från hela trädet till att skapa produkter som samhället behöver. Det är viktigt för sysselsättning, välfärd och klimat.
Skogsutredningen har haft i uppdrag att föreslå åtgärder för ett långsiktigt hållbart och konkurrenskraftigt skogsbruk som stärker näringsfriheten och investeringsviljan. Dessa åtgärder har länge lyst med sin frånvaro i svensk skogspolitik. Investeringar behövs i både produktion och naturvård, inte antingen eller. Det ger Sverige möjligheter att stärka konkurrenskraft i en global bioekonomi, att bidra till klimatomställningen med förnybara material, och att säkra beredskapen genom inhemsk produktion av strategiskt viktiga varor. Detta utan att rubba den grundläggande balansen mellan miljö- och produktionsmålen i skogspolitiken.
