Att göra klimatpolitiken beroende av kortsiktiga mål för kolsänkor och begränsa skogens roll till att vara en räddningsplanka för fortsatta utsläpp någon annanstans är inte bra klimatpolitik, det skriver Skogsindustriernas vd Viveka Beckeman i ATL.
När Naturvårdsverket häromveckan presenterade sitt underlag till Sveriges klimatredovisning pekar myndigheten på att det blir särskilt svårt att nå åtagandet för kolsänkan inom markanvändningssektorn, LULUCF. Det är givetvis nedslående, men inte förvånande.
När Sverige accepterade nuvarande LULUCF-åtaganden var den ökade kolinbindningen i skog och mark utmanande men inte orimlig. Bedömningen var att åtagandet var nåbart, genom ett aktivt skogsbruk och extra kraftsamling för att öka tillväxten i skogen. Ändrade beräkningsmetoder har dock gjort att detta åtagande mångdubblats.
SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet, redovisade nyligen preliminära beräkningar till regeringen över skogens inbindning av kol för perioden 2021-2025. Dessa är utförda enligt en ny metod som resulterar i att kolupptaget som redovisas blir lägre jämfört med tidigare metod.
Detta är en av flera av metodförändringar som gjorts och som ger skäl att ifrågasätta den nuvarande LULUCF-lagstiftningens konstruktion. Nya mätdata och förbättrad metodik gör att både nuläge och historiska data kontinuerligt förändras.
Mål som hela tiden är rörliga ger varken förutsägbarhet för en hållbar klimatomställning eller goda förutsättningar för att bedriva ett långsiktigt hållbart skogsbruk.
Det finns andra starka skäl till att se över det klimatpolitiska beroendet av skogen som kolsänka. Även om kolsänkan i svenska skogar är fortsatt mycket stor så har kolupptaget minskat de senaste åren. Torra somrar, särskilt 2018, och barkborreangrepp har påverkat tillväxten i skogen. Det har slagit mot skogens totala kolsänka eftersom det är växande träd som tar upp koldioxid.
Sverige är långt ifrån ensamt om en negativ utveckling för kolupptaget i skog och mark. EU:s miljöbyrå EEA:s senaste siffror talar sitt tydliga språk. För majoriteten av EU-länderna och EU som helhet ser det mycket svårt ut att nå LULUCF-åtagandet till 2030. Men det finns mer framkomliga vägar för klimatarbetet som EU och Sverige kan slå in på.
Nyttja substitutionseffekten för att minska klimatavtrycket
Genom klimatpolitiska ambitioner som går längre än kolinlagring i skog och mark går det att maximera skogens klimatnytta. Det innebär styrning mot att biobaserade material och bränslen i högre utsträckning ersätter deras fossila motsvarigheter. Då ökar det som i tekniska termer kallas substitutionseffekten. Det kan vara svårt att greppa, men denna effekt tillför lika stort värde i Sveriges klimatarbete som inbindningen av kol i växande skog. Genom att nyttja substitutionseffekten fullt ut kan klimatavtrycket från flera branscher minska och en cirkulär, biobaserad ekonomi som bygger på förnybara råvaror öka.
Behovet av kraftfulla åtgärder för att begränsa utsläpp och påskynda den globala klimatomställningen är större än någonsin. Att göra klimatpolitiken beroende av kortsiktiga mål för kolsänkor och begränsa skogens roll till att vara en räddningsplanka för fortsatta utsläpp någon annanstans leder inte dit.
Om EU på allvar ska ta sig an klimatutmaningen och klara klimatmålen måste insatser som minskar utsläppen och användningen av fossila råvaror stå i centrum. Från skogsindustrins sida skulle vi välkomna politiska mål för ökad substitution.
