Skogsstyrelsen ger intrycket att skogar med stor betydelse för hotade arter riskerar att vara avverkade inom 25 år. I praktiken är en mycket stor del av dessa skogar redan undantagna från brukande, skriver Magnus Berg, näringspolitisk chef på Skogsindustrierna i ATL.
Påståendet att svensk naturskog riskerar att vara borta inom 25 år har fått stort genomslag. Det bottnar i beskrivningar i Skogsstyrelsens rapport Biologisk mångfald i skogen, och hur den kommunicerats. Men påståendet ger inte en rättvisande bild av hur skogen utvecklas eller hur naturvärden hanteras i praktiken. När förenklade eller missvisande budskap etableras riskerar både uppfattningar och politiska beslut att grundas på felaktiga grunder.
Bristande kunskap och förenklad debatt om skogen
Bland allmänheten är kunskaperna om den svenska skogen begränsade. En undersökning av Demoskop nyligen visade exempelvis att bara 21 procent känner till att virkesvolymen i svenska skogar har fördubblats sedan 1920-talet, medan 40 procent tror motsatsen. Det ökar kraven på att myndigheter och opinionsbildare bidrar med nyanserad information.
Mot den bakgrunden är det problematiskt att Skogsstyrelsen i sin rapport och i kommunikationen om den, ger en ensidig och missvisande bild av utvecklingen. Det försvårar en meningsfull diskussion om hur målkonflikterna ska hanteras och riskerar i förlängningen att leda till politiska beslut på felaktiga grunder, med konsekvenser för jobb, investeringar och klimatomställning.
Skogsstyrelsen ger intrycket att skogar med stor betydelse för hotade arter riskerar att vara avverkade inom 25 år. I praktiken är en mycket stor del av dessa skogar redan undantagna från brukande och ytterligare arealer kommer att skyddas. Drygt en fjärdedel av Sveriges skogsmark är redan idag undantagen från brukande.
Naturvärden i skogen förändras och utvecklas över tid
Myndigheten använder i sin rapport begreppet kontinuitetsskog brett, trots att sådana skogar inte alltid har de strukturer som är avgörande för hotade arter. Den typen av bedömningar kan inte göras enbart via bildtolkning utan kräver fältbaserade underlag. Många utpekade områden sammanfaller också med naturtypen västlig taiga, som ökat över tid – ett exempel på att naturvärden kan utvecklas och återskapas.
Forskning visar dessutom att en del av det som idag klassas som kontinuitetsskogar i själva verket är skogar som har kalhuggits för över 100 år sedan. De är med andra ord andra generationens skog och ett resultat av det trakthyggesbruk som blev norm i det svenska skogsbruket redan under det tidiga 1800-talet.
Naturvärden är heller inte statiska. Nya skogar med höga naturvärden utvecklas kontinuerligt, bland annat genom att frivilligt avsatta bestånd blir äldre och successivt får fler strukturer som är viktiga för den biologiska mångfalden. Från skogsindustrins sida jobbar branschen med en uttalad Framidsagenda för att dessa naturvärden ska bli allt vanligare och finnas i hela landskapet, även i produktionsskogar.
I en komplex fråga som den svenska skogen och dess utveckling behövs det en saklig diskussion för att på ett hållbart sätt slå vakt om de olika värden som skogen skapar. Just därför måste det ställas höga krav på att statliga myndigheter bidrar med nyanserade och heltäckande beskrivningar av verkligheten. Annars är risken stor att en redan polariserad skogsdebatt bara cementeras.
