Fredagsmys i TV-soffan framför På spåret. I rasande fart susar vi fram genom omvärlden mot ett resmål där framme. Fredagsmys i TV-soffan framför På spåret Marianne Eriksson drar paralleller till sin egen skogs- och miljöresa och frågar sig: Vart är vi på väg?
1950-talet: Som barn var skogen, där pappa och hans bröder jobbade, en given del av livet. Skogen gav mat på bordet och badrum åt folket.
1960-talet: Ökad välfärd och tillväxtoptimism i samhället. Boken Tyst vår av Rachel Carson skakade om. Som tonåring trodde jag att miljöförstörelsen snart skulle leda till planetens undergång. Aldrig skulle jag sätta barn till denna förgiftade värld.
1970-talet: Som ung vuxen på skogsutbildning fick jag lära mig att Virkessvackan skulle komma om tjugo år. Nu gällde det att producera snabbväxande virke, plöja och spruta. Trädkramare demonstrerade men skogsfolket slog dövörat till.
1980-talet: Hormoslyrförbud. Restskogar efter plockhuggningens tid skulle avverkas. Försurning och Skogsdöden var det stora hotet. Ståndortsanpassat skogsbruk, det vill säga sunt bondförnuft, introducerades. Flora- och faunavård smög in i skogsbruket. Miljörörelsen och Europamarknaden krävde klorfritt papper och så blev det – på nolltid.
1990-talet: Det kom ingen Virkessvacka och Skogsdöden bleknade. Istället kom Rödlistan med hot om artutrotning. Frihet under ansvar och jämställda miljö- och produktionsmål präglade den nya skogspolitiken. Skogsfolket gick kurs på kurs i naturvårdsbiologi. Samarbetet med den lokala miljörörelsen var ofta bra och pragmatiskt.
2000-talet: Skogsbruket hade fått in naturhänsyn och certifiering i sina rutiner. Restskogarna blev nyckelbiotoper. Men skogsägarna längtade efter att få prata skogsskötsel med sin sektorsmyndighet. Klimatfrågan blev allt viktigare och allt var inte svart eller vitt. God skogstillväxt kunde innebära klimat- och miljönytta också.
2010-talet: Skogsbruk som en del av klimatlösningen växte sig starkare. Ingen skogsart på Rödlistan kunde konstateras utrotad de senaste två decennierna. Journalisten Maciej Zarembas 30 sidor i DN blåste liv i skogsdebatten. Miljöorganisationerna blev mer operativa, inventerade och överklagade. 1990-talets spirande samarbeten hade förtvinat.
2020-talet: Miljörörelsen drar åt skruvarna, mycket vill ha mer. Penseldragen är mörka och dramatiska. Tyst skog, brandhyggen, sifferalarm och prickskytte på aktivt skogsbruks klimatnytta. Skogsnäringen tycks huka under någon gran?
Ja vart är vi på väg? Ledtrådarna har skiftat genom åren, resmålet likaså. Trots tonårstidens pessimism är jag nu optimist. Kan vi landa på Mars så måste vi väl också klara av att skapa en hållbar fossilfri framtid. Skogen har en nyckelroll om vi ska nå det resmålet. Skogen kan dock inte räcka till allt. Det är hög tid för våra folkvalda politiker att sätta ner foten. Nu behövs helhetssyn, övergripande mål och kloka avvägningar och prioriteringar kring skogens användning.
Peka ut resmålet och förkunna – ”dit är vi på väg”!
