Fortsättning: Konsten att vara klimat positiv

Johan Kuylenstierna: Optimisten i svensk klimatdebatt

Förutom att vara känd för sin starka vilja att fokusera på lösningar så omtalas Johan Kuylenstierna ofta också som Optimisten i svensk klimatdebatt. De två hänger såklart ihop; den som inte tror att något är omöjligt behöver inte vara så orolig för framtiden.

– Jag säger inte att alarmisterna har fel. Det råder ingen tvekan om att vi har ett väldigt allvarligt läge när det gäller klimat­förändringarna. Men för min del handlar det om hur vi bäst driver omställningen framåt. Vad driver oss människor att vilja göra vårt bästa? Är det att tala om dome­dagen eller att visa på möjliga lösningar?

När måste vi senast vända utsläppstrenden?

Johan vill heller inte prata om några skarpa tidsgränser, trots att mycket av klimatdebatten kretsar kring just dessa. När måste vi senast vända utsläppstrenden om det inte ska gå helt åt pepparn? Är det 2021, som Greta Thunberg påpekade i sitt tal i Davos? Eller är det något annat kritiskt datum som gäller?

– Jag tycker att det är ointressant att prata om exakta tidsgränser. Som jag ser det har vi noll tid och all tid i världen på oss. Men om vi gör omställningen så snabbt det går kommer vår värld att se helt annorlunda ut än om vi rör oss långsamt och väntar med nödvändiga åtgärder. Ju tidigare vi börjar, desto mindre blir de negativa effekterna av klimatförändringarna och desto större är chansen att omställningen blir långsiktigt hållbar och konstruktiv.

– Vi kan samtidigt inte driva en omställning som riskerar att skapa ökande fattigdom, orättvisor eller nya, stora miljö­problem. Då kommer förändringen i stället att ta ännu längre tid eftersom den kommer att skapa ett så stort motstånd.

Sverige har goda förutsättningar 

I Sverige har vi utan tvekan goda förutsättningar för att driva på och klara omställningen på ett bra sätt, menar Johan. Vi har historiskt varit duktiga på strukturomvandlingar; oljekrisen på 70-talet är ett exempel. Den innebar investeringar i nya energiformer, som biobaserad fjärrvärme och kärnkraft, som ledde till snabbare utsläppsminskningar än vi någonsin haft.

– Vi har också en väl utbyggd välfärdsstat, som ger oss goda förutsättningar för en förändring som inte skapar ökade klyftor och orättvisor. Jag ser inte längre klimatomställningen som i första hand en teknisk eller vetenskaplig fråga, utan som en social. Vetenskapen är enig och tekniken kommer vi alltid att lösa, men hur väl vi lyckas kommer till syvende och sist att hänga på hur samhället är strukturerat och hur villiga människor är till förändring.

Vilka områden anser du är mest angelägna att förändra för att nå största möjliga förbättring för klimatet? I Sverige och globalt?

– Som det ser ut nu händer det mycket positivt inom till exempel energisektorn. Vilket är bra, eftersom det är grunden för all omställning, inom alla sektorer. För femton år sedan producerade Sverige1 terawattimme vindenergi per år. I dag är det 22. Vi ser också samma utveckling globalt på många håll.

– Däremot går det fortfarande på tok för långsamt i exempelvis transportsektorn och jordbruket. Utsläppen från jordbruket är komplexa och dessutom blir investeringar en utmaning eftersom det ofta handlar om små företag med begränsade resurser. När det gäller transporterna är en viktig fråga att enas om vilka systemlösningar som ska prioriteras och för vilken typ av transporter. Där är ju till exempel biobränsle ett alternativ.

Foto: Johnér Bildbyrå
Sverige har historiskt varit duktigt på struktur­omvandlingar; oljekrisen på 70-talet är ett exempel. Den innebar investeringar i nya energiformer som biobaserad fjärrvärme och kärnkraft, som ledde till snabbare utsläppsminskningar än vi någonsin haft menar Johan Kuylenstierna.

Debatten om biobränslets vara eller icke vara

Debatten om biobränslets vara eller icke vara, och i förlängningen bioresursernas och skogens övergripande roll i omställningen, är något som starkt intresserar Johan. Både utifrån ett professionellt perspektiv och på ett mer personligt plan.

– Som barn var jag mycket ute i skog och mark, plockade svamp och bär. Somrarna tillbringade jag till största delen ombord på en båt, i Stockholms skärgård. Sen hade jag av någon anledning ett stort intresse för att plocka skräp i naturen. Det var väl ett sätt att på ett konkret sätt ta sig an en abstrakt klimatfråga, gissar jag.

Hur ser du att skogen och dess råvara kan bidra till ett mer hållbart samhälle?

– Skogen är utan tvekan en av våra viktigaste resurser i omställningen. Man ska dock vara medveten om att det är en förnybar men begränsad resurs. Vi måste ta väl hand om den för att den ska kunna leverera alla de nyttor vi behöver. Vi får heller inte glömma skogens andra värden, som dess bidrag till biodiversitet och en levande planet.

Johan nämner också teknikutvecklingen som en stor anledning till optimism för skogens potential.

– Utvecklingen av bioraffinaderier och andra metoder för att utvinna restprodukter till energi möjliggör helt andra användningsområden för skogens råvara. Här har vi en verklig chans att förena långsiktig hållbar­het och skogens olika värden för att nå ekonomisk, social och ekologisk hållbarhet.
Även om man vid det här laget kanske kan ana svaret så vill jag ändå ställa frågan ...

Hur ser du på samspelet mellan politik, näringsliv, forskare och konsumenter när det gäller klimatfrågan? Vem har det största ansvaret för att driva förändringen?

– Haha, jo, du har nog rätt att man kan ana sig till mitt svar ... Det är såklart något vi gör tillsammans! Jag ser det som att alla sektorer måste vara med och driva frågan utifrån sina respektive perspektiv. Och samverka, för lösningarna finns ofta just i skärningspunkterna mellan olika sektorer. Men vi behöver också ha tålamod och hela tiden uppmuntra varandra. Som barn lär vi oss att stå innan vi tar våra första stapplande steg. När vi väl gjort det så tar det inte lång tid innan vi börjar springa. Och ännu snabbare går det med uppmuntran! Så ser jag på omställningen till det fossilfria och resurssmarta välfärdssamhället. Varje gott exempel är ett steg framåt och kan driva upp tempot i förändringen.