”Kan skogsnäringen matcha förväntningar på jämställdhet?” Det var temat för ett seminarium som Skogsindustriernas Viveka Beckeman stod värd för i Almedalen.
Paneldeltagarna, som spände från företrädare för fack och skogsägarrörelse till industriföreträdare och politiker, var överens om att man både kan och måste matcha förväntningarna, men att det är ett långsiktigt arbete, precis som skogsbruk.
– Jag har jobbat för ökad jämställdhet på arbetsmarknaden i många år och insett att det inte finns någon quick fix på detta. Det tar tid och man måste börja tidigt, redan i skolan och där är prao ett av verktygen, sa Monica Haider, riksdagsledamot (S).
De senaste åren har allt fler höga positioner inom skogsindustrin intagits av kvinnor. Även på bruksgolvet märker Sara Wiinikka, ombudsman för fackförbundet Pappers, att det kommer in allt fler kvinnor:
– Vi blir fler och fler kvinnor, framför allt i yngre åldersgrupper. Bland Pappers medlemmar är 20 procent kvinnor i åldern 18-25, men ju äldre medlemmar, desto fler män. En utmaning är att kvinnor vet för lite om jobben inom skogsindustrin och att arbetsmiljön även passar kvinnor.
Sara Wiinikka menar att arbetsmiljö blir mycket bättre för alla när man får in kvinnor på en arbetsplats.
– När vi blev fler kvinnor på mitt bruk så började vi diskutera den fysiska arbetsmiljön. Till exempel bad vi om att få en automatventil för att slippa tunga lyft och det fixade man. Det visade sig att det hade varit ett mandomsprov att klara de tunga lyften och det var svårt för en enskild man att be om hjälpmedel. En jämställd arbetsplats blir helt enkelt bättre för alla.
Lotta Lyrå, vd för skogskoncernen Södra Skogsägarna, som har stora pensionsavgångar de närmaste åren, hänger på:
– Vi behöver vara attraktiva för alla på arbetsmarknaden. Därför jobbar vi med att få syn på barriärerna överallt. I den fysiska arbetsmiljön kan det handla om tillgång på omklädningsrum och toaletter. Vi tittar också på hur vi kommunicerar, vårt ledarskap med mera – hur uppfattas detta utifrån att vi är olika? Kön är en sak, men det finns också andra mångfaldsaspekter att ta hänsyn till.
Lotta Lyrå tog också upp vikten av mångfald i den gröna omställningen:
– Vi behöver bygga nya samarbeten och kroka arm med nya aktörer som vi inte har jobbat med tidigare. Vi jobbar till exempel mycket med digitalisering. Det gör att vi får in kollegor som kan digitalisering, men inte skog och här behöver vi ha förmågan att inkludera dem. Förändring kräver att vi är duktiga på mångfaldsfrågor.
Elisabeth Hidén, ordförande för LRF Ungdom, lyfte fram utmaningen att många unga idag inte har någon koppling till skogen.
– Många av de som växer upp i städer saknar naturlig koppling till skogen. Eller så kommer man från ett land utan skog och skogsbruk. Så vi behöver bli bättre på att berätta om branschen och de jobb som finns här, säger Elisabeth Hidén, och efterlyser fler insatser inom utbildningsväsendet.
Själva skogsägandet har idag fler kvinnor än vad som finns på skogsindustrins arbetsplatser. Nära 40 procent av skogsägarna är kvinnor, medan bara var fjärde anställd i skogsindustrin är kvinna.
– 40 procent är ganska bra med tanke på att det inte var förrän på 1920-talet som kvinnor fick börja ärva skog. Det är ju inte så många generationer sedan, sa Helena Lindahl, riksdagsledamot för Centerpartiet.
Karin Perers, ordförande för Mellanskog, hängde på från publiken:
– Idag är det över 125 000 kvinnor som driver skogsföretag. Det innebär att det är Sveriges vanligaste bransch för kvinnligt företagande. Därefter kommer frisörer med ungefär 25 000 kvinnliga företagare.
Det ekonomiska incitamentet lyfte Viveka Beckeman som viktigt för att fler, både kvinnor och män, ska våga satsa på företag inom skogsnäringen:
– Att till exempel starta en entreprenörsfirma och investera i en skördare eller skotare handlar om väldigt mycket pengar. Då måste man veta att det finns en framtid för branschen, att det är lönt att göra den investeringen.