Remissvar: Förslag till gemensamma riktlinjer för handläggning av artskyddsärenden i skogsbruket

Skogsindustrierna har getts möjlighet att yttra sig över de föreslagna riktlinjerna, och lämnar följande synpunkter.

Sammanfattning

Ett hållbart skogsbruk är ryggraden för skogsindustrin som är en av Sveriges viktigaste exportnäringar. Skogsnäringen bidrar till jobb i hela landet och de produktionsvärden som genereras med skogen som bas omfattar mer än 200 miljarder kronor. I genomsnitt genererar varje avverkad kubikmeter ett produktionsvärde på drygt 3000 kr.

I skogspolitiken ingår ett sektorsansvar där markägarna förväntas ta miljöhänsyn som i genomsnitt överstiger lagens krav. Rollfördelningen mellan staten och markägarna innebär också att staten ansvarar för inlösen och skydd av de ur naturvårdssynpunkt mest värdefulla områdena medan de frivilliga åtgärderna omfattar allt från generell hänsyn till att större områden frivilligt undantas från brukande. När det gäller artbevarande bygger modellen på ett landskapsperspektiv till skillnad från ansatsen att rikta åtgärder mot förekomsten, eller möjligheten till förekomst, av en art på en enskild lokal.

En grundläggande förutsättning för skogspolitiken är att äganderätten respekteras och att en markägare har rätt till ersättning om staten vill göra mer omfattande inskränkningar i brukandet. Intrångsbegränsningen fungerar på detta sätt dels som en begränsning för samhället att inskränka den enskildes rätt och för den enskilde kan den betraktas som en "självrisk" för brukandet av skog.

Denna modell hotas nu på två sätt av den svenska överimplementeringen av EU:s fågeldirektiv. i) Direktivet ger ett artskydd för fåglar medan den svenska artskyddsförordningen ger ett individskydd. ii) Enligt Skogsstyrelsens och Naturvårdsverkets gemensamma utredning öppnar en tillämpning av Artskyddsförordningen för staten att göra inskränkningar i brukandet utöver intrångsbegränsningar utan att det ger markägaren rätt till ersättning.

Det är därför viktigt att ansvariga myndigheter kan hitta en modell som säkerställer en rationell hantering av det stora antal avverkningsanmälningar som varje år görs i Sverige. För skogsbruket och den svenska skogsindustrin måste hanteringen av dessa ärenden ske på ett rimligt sätt och framförallt inom en rimlig tid för att inte riskera virkesförsörjningen till vår industri.

Skogsindustrierna anser att:

  • det är bra med riktlinjer för hur artskyddsärenden ska hanteras
  • det är orimligt att myndigheten ska kunna begära omfattande och kostsamma inventeringar för att dokumentera eventuell förekomst av en art för att fortsatt kunna bedriva pågående markanvändning
  • begreppet lokalt bevarandetillstånd är ett rättsosäkert begrepp
  • om pågående markanvändning avsevärt försvåras så måste ersättning utgå till markägaren
  • hänsynen till arter ska självklart räknas in i intrånget
  • riktlinjerna ska kompletteras med en konsekvensutredning som även omfattar samhällsekonomiska konsekvenser
  • inskränkningar i huggningsformer och avverkningstidpunkter ger stor påverkan på skogsbrukets lönsamhet
  • problemet med överimplementering och åsidosättandet av den grundlagsskyddade äganderätten kan inte juridiskt klaras ut av att införa gemensamma riktlinjer för handläggning