Med hjärta för klimatet

Intervju med Maria Wetterstrand

Foto: Joel Nilsson

Politiken klarar det inte. Inte näringslivet heller. Eller för den delen konsumenterna. Ensamma, vill säga. Men om vi arbetar tillsammans finns gott hopp om att det går att lösa klimatkrisen. Maria Wetterstrand må ha lämnat politiken – men hon har inte gett upp sina visioner för framtiden. Och just nu är siktet inställt på hur flyget ska bli mer miljövänligt.

Som den sörmlänning hon är gillar hon lövskog bäst. Gärna uppblandad med öppna betesmarker och en och annan sjö. Och under sin utbildning till biolog tillbringade hon en del tid i skogsmiljöer; ibland lite mer frivilligt, ibland lite mindre.

I övrigt är Maria Wetterstrands förhållande till skogen mest – politiskt. Som uppdraget att utreda åt regeringen hur flyget kan bli mer miljövänligt genom ökad användning av biobränsle. Bränsle som kan komma från skogen. Men vi ska återkomma till det.

Vi ses en massivt grå vinterdag på Marias kontor i en av Hötorgsskraporna. Eller ja, det kontor hon utgår ifrån när hon är i Stockholm och jobbar. Mesta delen av sin tid tillbringar hon annars numera i Finland, i Helsingfors där hon bor och ganska nyligen börjat jobba som vd för kommunikationsbyrån Milttons nystartade dotterbolag Miltton Purpose.

Det har gått snart sju år sedan Maria Wetterstrand lämnade politiken. Av dem har hon använt nästan sex för att återhämta sig.

– Det tog hårt på mig, det där med att ständigt vara bevakad. Att alltid vara tillgänglig, alltid ha ett svar på precis allting. Jag förstod nog inte riktigt i vilken utsträckning det påverkade mig, men mot slutet blev det rent outhärdligt. Inte minst eftersom media verkligen letade efter skit att gräva fram.

Maria säger att hon upplevde att medias förhållningssätt förändrades avsevärt under hennes år som språkrör.

– När jag slutade hade de på ett helt annat sätt börjat leva för skandaler. Det gjorde helt enkelt situationen ohållbar.

Den var hösten 2011 som Maria klev av den politiska karusellen. Med lite dåligt samvete för att hon lämnade bara ett år efter valet 2010, "väljarna hade ju visat att de ville ha mig", men mycket säker på att hon fattat rätt beslut.

Att sitta kvar i riksdagen var inget alternativ; hon kände att hon gjort det hon ville i det sammanhanget och ville heller inte vara i vägen för nya språkrör. Men den kanske största anledningen var att familjens son skulle börja första klass till hösten och Maria ville tillbringa mer tid i Helsingfors.

– Och i juni samma år blev min dåvarande man Ville [Niinistö] miljöminister i Finland, så som familj sett behöll vi ju, eller till och med ökade, vårt politiska inflytande, skrattar hon.

I flera år efteråt kände Maria ett stort motstånd mot att ta sig an nya, fasta engagemang. Hon saknade inte erbjudanden, varken från näringslivet eller organisationer, men ville helt enkelt inte ha en roll – igen – med för tungt ansvar. Istället blev hon frilansande konsult; föreläste, skrev böcker och tog kortare uppdrag. Bland annat ledde hon på uppdrag av dåvarande framtidsministern en arbetsgrupp som utredde möjliga politiska initiativ för att stimulera en grön omställning i näringslivet och var ordförande för Miljömålsrådet, som är en plattform för 16 svenska myndigheter och länsstyrelser i deras arbete för att nå Sveriges miljömål.

Och Maria var nöjd med tillvaron. Rådde över sin egen tid. Var sin egen chef. Behövde inte ständigt vara beredd med vassa kommentarer till det politiska och samhälleliga flödet av dagliga stora och mindre händelser.

– Det tog mig fem år att börja läsa tidningar och titta på nyheter igen. Internationell media gick bra, men inte svenska.

Men så förra året förändrades något. En ny, eller kanske snarare nygammal känsla gjorde sig påmind.

– Jag hade känt mig understimulerad ett tag, faktiskt. Men ännu inte haft tillräckligt mycket energi för att göra något åt det. Nu började jag känna att energin kom tillbaka, att jag faktiskt var sugen på att börja jobba igen. Få ha arbetskamrater. Lite rutiner.

I samma veva kom erbjudandet från kommunikationsbyrån Miltton, som ville starta ett dotterbolag för strategisk hålbarhetsrådgivning till näringslivet.

Än så länge är Maria ensam i bolaget, men tanken är att börja anställa medarbetare under våren. Miltton Purpose ska stödja företag i deras hållbarhetsrapportering, ge råd när de formulerar sina strategier och sätter mål för hur de vill arbeta hållbart. Och framförallt:

– Det handlar om att göra hållbarhetsarbetet till en del av affären. Det måste vara en integrerad del av verksamheten och vara med och driva affärsutvecklingen, annars blir det meningslöst. Så det är de kunderna vi letar efter, som är villiga att göra det arbetet.

Och sådana finns det tillräckligt många av?

– O ja. Nordiska företag har generellt kommit långt på området. Och de har heller inte så mycket val, tror jag. Vi gjorde en undersökning i höstas om vad konsumenter i Estland, Sverige och Finland vill ha av de företag de ska handla av och jobba på. Och resultatet var tydligt; konsumenterna vill ha företag som engagerar sig för hållbarhet, på alla plan. Från jämställdhet till klimatfrågor. Och man vill att det ska synas. Att företagen ska ta tydlig ställning, gärna också i politiska frågor. Så visst finns det underlag.

Kanske var också Marias steg över till "andra sidan"; till näringslivet, lite extra vältajmat. Spelplanen ser annorlunda ut idag jämfört med när Maria var aktiv politiker. Klimatfrågan är global och den nationella politiken får allt mindre möjligheter att påverka. Och i vissa länder, läs USA, är politiken kanske inte ens intresserad av att leda de förändringar som behövs göras för att rädda miljön. Istället blir det näringslivet som steppar fram. Det blir företagen som lovar att fortsätta följa internationella klimatavtal och som starkast driver utvecklingen av miljövänliga lösningar på alla möjliga områden.

Är rollerna ombytta idag, så att det är näringslivet som är loket när det gäller att hitta lösningar för klimatkrisen? Och att du därför känner att du kan göra större nytta där än i exempelvis politiken eller i någon ideell organisation?

– Nja, i själ och hjärta brinner jag ju fortfarande för politiken. Men vi kan bara nå resultat om alla sektorer samarbetar. Politikerna kan inte syssla med att göra nya tekniska innovationer, men företagen kan inte heller ställa om sin verksamhet om det inte finns regler och strukturer som styr i den riktningen. Samtidigt måste konsumenterna ställa krav på och belöna de företag som arbetar mest hållbart. Så det är ett växelspel där alla är beroende av varandra.

Detsamma gäller för skogsnäringen, säger Maria. Den svenska skogen innebär faktiskt världsunika möjligheter att skapa allt från miljövänliga drivmedel till klimatsnälla kläder och fastigheter. Och Maria har följt utvecklingen i många år.

– Jag har som sagt inte någon jättestark relation till skogen privat. Det är ingen i min familj som jobbat inom näringen eller så. Men politiskt har den funnits med genom alla år. Skogen utgör en unik tillgång för Sverige och vi har i så många år använt den för en basic utvinning, som till massa och timmer. Det har haft sina fördelar, men nu tror jag att det är dags att gå mot en större förädling. Att lägga in mer värde i kedjan.

Maria pekar på sådant som att använda råvaran till att istället göra kläder eller återvinningsbara material.

– Det finns stora möjligheter men ställer också stora krav. Dels på en högre innovationstakt, dels på att industrin ställer om och accepterar att råvaran används på många fler sätt än tidigare. Jag tror att det kan bli ett tufft arbete, inte minst eftersom skogsindustrin är en gammal industri som är van vid att saker görs på ett visst sätt.

Ytterligare ett användningsområde för svensk skog är biodrivmedel. Vilket kanske är det allra viktigaste just nu, säger Maria, när man pratar i termer av att påverka klimatet i positiv riktning. Men gemensamt för all nytänkande produktion är att den kräver just det samarbete mellan näringsliv och politik som Maria pratat om tidigare.

– När det gäller biodrivmedel har vi ju tyvärr stött på motstånd i EU, med debatten om att utvinnandet av biodrivmedel skulle hota både biologisk mångfald och matproduktion. Jag tror att problemet ligger i att det finns en för låg acceptans för att länder är olika. Jag förstår att ett land som till exempel Holland vill skydda den lilla skog de har, men de regler som gäller där kan inte gälla för oss eller Finland, som har helt andra skogstillgångar. Så där behöver politiken anpassas så att vi kan göra viktiga insatser för klimatet.

Du har följt utvecklingen av klimatfrågan på nära håll i mer än tre decennier. Är du optimist eller pessimist när det gäller om vi kommer att klara av att lösa den eller inte?

– EU har gjort mycket de senaste åren som pekar i rätt riktning, och även lokalt tas många viktiga initiativ nu. Men det är klart att det fortfarande krävs mycket tydliga åtgärder om vi ska klara att lösa krisen. Det är helt klart den viktigaste valfrågan 2018, att ta krafttag mot de klimatpåverkande utsläppen i Sverige och i världen.